Två år.

Jag kunde aldrig tänka mig, att det skulle vara du som var han, den där sensommarkvällen i september. Han som skulle få mitt hjärta och smälta men samtidigt slå dubbelslag. Märklig känsla. Jag kände nästan direkt att det här var exakt vad jag behövde. En stabil person med båda fötterna på jorden, som även kunde laga mig det godaste utav söndagsmiddagar. Det är klart att jag har tvivlat, det kom så fort allting och till en början trodde jag inte att du ville vara med mig på det sättet. Men jag kunde ändå inte hålla mig borta. När jag var hemma, eller borta från dig värkte det liksom lite i hela kroppen. Du var så mycket äldre än mig, inte bara till åldern utan hela du var äldre. Kanske var det det jag föll för. Det tog inte lång tid innan jag förstod och önskade att du skulle bli pappa till mina framtida barn, att vi skulle köpa hus någonstans och odla grönsaker i trädgården, dricka rödvin på altanen, och allt det där.
Tänk att nu sitter jag här, höggravid och väntar på att en bit av dig och en bit av mig ska komma till världen. Vår lilla människa. Vi planerar för framtiden och jag har växt så mycket sedan jag träffade dig. Det är så mycket som du har gjort för mig, som du kanske inte förstår eller vet. Nu längtar jag bara till du att ska komma hem från jobbet, så att jag får krama om dig och berätta hur mycket du betyder för mig. Och vem vet, kanske att vår lilla människa väljer att titta ut just idag.