Skrämd av minskade fosterrörelser.

Förra veckan skrev jag om graviditetsrädsla. Som jag så många gånger känner. Jag är helt enkelt orolig för att förlora den person som växer i min mage.
I fredags blev jag sådär orolig igen. Min bebis har ganska tydliga rutiner. Jag känner hur den sparkar hela dagarna, men ganska försiktigt. Men på kvällarna däremot brukar det vara väldigt livligt. Men i fredags vaknade jag och hade en konstig känsla i kroppen, det kändes som om någonting var fel. Bebisen var oerhört lugn. Jag kände ingenting. När jag stannade upp och åt så var det helt stilla. Jag blev förstås väldigt orolig. Är det någonting som är fel? Kände mig konstig i kroppen och övervägde att ringa till förlossningen. Men avvaktade. På kvällen när jag var hemma hos mina föräldrar och skulle boka resa kom det igång, vid ungefär 20 tiden. Först lite smått sen kom de där sparkar som jag känner igen så väl. Pjuh tänkte jag. Men jag kunde inte släppa det. Var orolig på kvällen och hade svårt att sova. Morgonen efter var allt som vanligt.
Jag förstår att bebisen har sovperioder, att den helt enkelt kan sova en hel dag. Men man borde ändå vara uppmärksam. När borde man ringa till förlossningen? Efter en dag eller ska man vänta? Det är så mycket som snurrar i huvudet och jag säger det åter igen. Graviditetsrädsla måste tas på allvar.

En annan rädsla som kommer och går är förlossningsrädsla. Ibland önskar jag att jag valt ett planerat kejsarsnitt. Vetskapen om att man inte vet när bebisen ska komma skrämmer mig. Det vet man förstås inte heller med ett planerat snitt. Den kan ju komma tidigare. Men jag tänker ändå att det måste kännas avslappnande att åka in till förlossningen utan värkar och veta att snart ska vi få träffa vårt barn. Istället för att gå hemma och inte veta om den kommer om fem dagar eller dagen efter. Men när jag väger för- och nackdelar så blir det nog ändå en vaginal förlossning för mig. Om allt går som planerat.