Lära sig säga nej.

När en person tar mer energi än vad den ger så måste man säga ifrån. Jag har blivit ledsen allt för många gånger. Men förlåtit lika många. Det är svårt att klippa kontakten med en vän.

Men ibland måste man. Jag har hört av mig gång på gång, men aldrig har hon tid. När allt annat går i första hand så är det klart att man blir ledsen. När det här "första handet" sedan är bortrest, vem är det då som hör av sig. Det visar så tydligt att när det inte finns någonting annat i närheten, då hör man av sig till mig.
Så ska det INTE vara. Jag ska vara viktig, komma på första plats precis som alla andra, annars kan det vara. Men när jag väl får ett sms blir jag förstås glad, åh nu hör hon äntligen av sig. Men igår så valde jag att inte svara, inte ens bry mig om att hon skickat det där "oj nu var det längesen".

Jag vill heller inte vara ett bollplank, de få gångerna vi ses. Att sitta och lyssna på gnäll och gnat och sedan få höra "vad skönt det var att prata av sig". Men jag då? Ibland behöver faktiskt jag också få lite uppmärksamhet. 

Man måste våga stå på sig. Men jag är nog inte bättre själv. För det jag känner inte i hjärtegropen har jag inte berättat för henne. Jag håller det inom mig. Kanske ger jag henne inte en ärlig chans? Men jag tycker att det är så logiskt att man inte behandlar sina vänner så, speciellt inte om man vill behålla dem. 

Jag vill inte vara den man hör av sig till när pojkvännen är borta. Då kan jag lika gärna vara ensam. Och det allra viktigaste. Jag har andra vänner som jag mycket hellre lägger lite extra energi på. Den energi som hon tar gång på gång.