När man är orolig och rädd.

Min graviditet känns inte självklar. Det är inte självklart att jag ska få ett frisk barn, eller att det ens ska överleva. Jag tänker ofta på värsta tänkbara scenariot. Att bebisen inte ska klara sig.

Det pratas väldigt lite om graviditetsrädsla och oro. Många gravida tänker inte alls på det och hojtar om att de är gravida redan i vecka tio och vilket datum bebisen ska komma. Självklart måste man tänka positivt. Men det tar inte bort den där rädslan som sitter och gnager. Varför är det så självklart att jag ska få barn? Det är så många som är drabbad av barnlöshet eller förlorar sina barn i sen graviditet eller tidig ålder. Jag känner mig som en av dem ibland, trots att jag vet att barnet i min mage lever och mår bra. Jag kan helt enkelt inte njuta. Därför känns varje dag som en kamp. När jag vaknar på morgonen och känner dagens första spark andas jag ut. Samma visa varje dag.

Jag vet inte om det är ett tidigare missfall som har gett mig denna oro, denna ständiga tanke att det inte är självklart. Det är svårt att njuta av en graviditet när man bara vill att den ska vara över. När varje dag känns som en kamp och man bara vill att tiden ska gå lite snabbare. 
Jag önskar att det pratades mer om detta och att folks reaktioner när man väl berättar inte är "men sluta, det är klart barnet kommer att vara friskt, sluta fjanta dig".

Psykisk ohälsa får inte skrattas bort.