Nitton månader.

Ibland känns det som igår. Ibland känns det inte alls. Konstigt det där. Hur något som en gång varit så viktigt bara kan försvinna. Tyna bort. Förmultna ner i jorden. Avgrunden. Jag skulle nog inte känna igen honom nu. Eller så skulle jag känna igen honom allt för väl. Ibland saknar jag allt. Ibland ångrar jag att vi ens träffats.

Så himla turbulent. Den där känslan av ovisshet. Varför kan han inte bara ringa? Säga något som får de här åren att kännas värdefulla. Något att vara stolt över. Eller så är det bättre att ha det såhär. Att ha ingenting alls.

Jag kan knappt prata med hans föräldrar längre. Det gör liksom lite för ont. Värker i bröstkorgen när jag befinner mig i hans hus. Huset där allt hände. Minnena har liksom etsat sig fast i väggarna.

Allt är sig likt. Förutom du.