Du stal något viktigt ifrån mig.

Jag träffade hans föräldrar idag, sist jag såg dem i ögonen var den 24 december förra året.  Jag kramade om hans mamma. Blev så glad att jag glömde att det inte är vi längre. Allt kom liksom tillbaka. Alla minnen blev som nya. Helt klara. Som om de var igår han lämnade mig. Sa att han inte älskade mig längre. Rubbade hela min sinnestillvaro. När du inte vet om du ska skratta eller gråta. Så var det för mig idag. Så himla tragiskt. Och jag vill bara att du ska ringa. Visa något. Vad som helst. Som kan få mig att må en gnutta bättre. Du känner mig. Du vet hur svag jag är. Och hur mycket jag behöver dig. Egentligen.

Det är som en mur mellan oss nu. Vi har aldrig existerat. Det är bara allt runt omkring som finns kvar. Alla tillbehör. Men du och jag finns inte längre på samma jord. Det värker lite i mig varje dag. Det är så mycket minnen överallt. Sandviken-musik-platser-människor-ord. Jag har börjat ta omvägar för att slippa se ditt hus. Slippa se där vi låg i gräset och var lyckligast i världen. Jag trodde jag hittat min livskamrat. Det kändes verkligen så. Inget ont kunde hända mig i din närvaro.

Men vi var unga då. Barn. Och jag vill inte ha tillbaka honom. Ingenting handlar om kärlek längre. Men en viktig del av mig försvann med honom. Inte bara fem år utav mitt liv. Utan något helt annat. Och jag tror inte jag kommer bli riktigt hel förrän han äntrar mitt liv igen, om bara med ett simpelt hej.