Att ge men aldrig få.

Jag är en känslig person. När jag tänker på en del personer i min närhet känner jag mig ledsen och åsidosatt. Jag vet inte varför egentligen, alla gör sina val men jag liksom irriteras av andras val. Istället för att tänka "Ja om hen nu är så, så finns det andra jag kan umgås med". Det har alltid stört mig, de som väljer sina pojk- och flickvänner före allt annat i världen. Jag har alltid tänkt "det är inte värt det". Jag var väldigt ensam i mitt tidigare förhållande, det kanske är därför jag känner mig stark, lite som en ensamvarg. Jag kan nästan spy på alla som är som en svans på sina pojk- eller flickvänner. Som låter vänner komma sist. Låter dem känna sig åsidosatt. Om det är någonting man ska vårda, så är det sina vänner.

End of story.