Turbulent.

Hej. Just nu befinner jag mig på en plats som på något vis är bakom kanten. Allt är slut nu. Vi har tagit oss igenom det här. Avslutat. Nu är det bara resten kvar. Jag har aldrig känt mig så ensam som nu. Så borta. Förvirrad. Ledsen. Jag kommer inte sakna den här turbulenta perioden. Allt vad den har fört med sig. Men jag kommer sakna dig. Min vän i livet. Jag vet inte vem jag ska ringa längre. När jag bryter ihop och behöver en vän. Jag behöver dig. Och lite så kommer det nog alltid vara. Du försvinner snart. Men du får inte glömma mig. Snälla du får bara inte. Då kommer jag glömma mig själv. Försvinna. Förmultna. Jag kommer aldrig glömma våra loppisturer. Alla folköl vi delat. All ny musik jag upptäckt tack vare dig. Alltså, allt skulle ju kunna vara så himla bra. Om det inte var så att vi förstör allt. Hela jävla tiden. Det är klart nu. Slutgiltigt. Och hade jag vetat allt jag vet idag, den där kvällen i april. Hade jag aldrig öppnat min käft framför dig.

Det kommer alltid finnas en hand för dig nånstans
du kan sluta dina ögon och aldrig känna dig ensam
och alla vill väl ha dig nu
och jag hatar att jag älskar dig
och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig.