Fan fan fan.

Jag började gråta idag. På Ica. Alla tittade på mig. Jag tror jag aldrig varit så mycket i centrum som då. Jag struntade i resten som stod på min inköpslista och gick raka vägen till kassan. Sen cyklade jag hem. La mig i badkaret och stirrade rakt upp i taket. "Vad tycker du vi ska äta till middag ikväll?" Så himla litet. Simpelt. Jag vill också dela en lördagskväll med någon. Bråka om vad man ska äta till middag. Men jag handlar ensam. Äter ensam. Sover ensam. Jag vet inte vad det är med mig längre. Har verkligen tappat bort mig själv. Jag vill bara lämna den här ångestfyllda lägenheten och flytta till mitt hus. Börja om. Göra allt rätt.  Och må bra. Jag vet inte vart allt kommer ifrån. Det är det som frustrerar mig mest. När blev allt såhär ångestfyllt? tungt? fel? Jag bara rymmer hela-jävla-tiden. Ingen kan hjälpa mig. Bara jag. Men jag vill ju inte. Vill ingenting. Vet inte hur man gör. Jag kan inte fortsätta göra såhär mot mig själv. Långt där inne vet jag ju det också. Egentligen. Men jag bara fortsätter. Fortsätter skapa nya problem. Bygger på de gamla. Ibland ångrar jag att jag flyttade tillbaka till den här staden. Kan sakna tiden när jag mådde bra där borta. I huset. Och nu gör jag precis samma sak. Flyttar. Byter. Hoppas att det ska bli rätt. Jag tror jag är en sådan person som aldrig riktigt kommer hitta hem. Och allt. Verkligen allt. Skulle bli så jävla mycket lättare om jag bara inte riktigt fanns här.