Onsdagstankar #1

Jag har pratat med honom idag. Det värker och skär. Samtidigt som det är varmt och skönt. Att få dela några ord med den personen som jag förr delade allt med. Det känns nostalgiskt. Men precis som vanligt på något sätt. Jag kan sakna honom här. Hans närvaro. Men det är nog bättre såhär. Höras någon gång ibland. Berätta att man lever. Mår bra. Jag vet inte hur det skulle kännas att träffa honom nu. Efter såhär himla lång tid. Jag kan sakna tryggheten jag kände med dig. Hittar inte någon sådan trygghet någon annanstans, faktiskt. Kanske sen, senare. När allt känns mer rätt. Då kanske man hittar den där trygga famnen som verkligen är värd att ha kvar. Vara rädd om.