Vecka 42 (41+2) och jag håller på att gå sönder.

Hej. Idag är det första oktober. Jag trodde livet skulle se så mycket annorlunda ut nu, men min lilla skatt har fortfarande inte kommit. Jag har nu gått tio dagar över tiden och det är så frustrerande att gå runt med förvärkar som inte leder någonstans. Inatt vaknade jag igen, av en rejäl smärta i nedre delen av magen och ryggen, "yes äntligen händer det någonting" tänkte jag, men efter två alvedon och två timmars sömn var de som bortblåst. Nu vankar jag runt hemma med ihållande mensvärk och blöta ögon. Jag orkar inte mer. Jag vet att bebisen kommer att komma ut, det jag tycker är jobbigt är att jag oroar mig över att någonting är fel, att bli igångsatt och ligga på förlossningen med pinvärkar i flera dygn, ungefär det. Det ska bli skönt att få gå på kontroll imorgon, jag tror ärligt talat inte att den här förlossningen kommer att komma igång av sig själv. Jag har i alla fall tappat hoppet om det. Jag tänker be om igångsättning på måndag. Eller kanske att jag kan få en hinnsvepning imorgon? Jag tror man sätter igång tidigast 42+2 annars, det skulle alltså vara nästa torsdag. Men jag vill inte gå runt så här längre. 

Om jag känner mig piggare senare (läs: gladare) så ska vi åka hem till svärföräldrarna på middag. Senare ikväll blir det Halv 8 hos mig och Hela Sverige bakar. Men jag hoppas att förlossningen ska komma igång på riktigt så att vi får åka in till förlossningen istället. Nu tänkte jag städa lite, och kanske ta ett bad, läsa lite ur min bok och försöka, verkligen försöka, överleva detta. Trots att jag räknat med att gå över tiden så trodde jag inte att det skulle vara såhär jobbigt, jag trodde inte att ett par extra dagar skulle göra mig så orolig för det lilla livet i min mage.

Snälla F eller A, kom ut nu, vi längtar ju så efter dig. ❤