Äntligen är hon här - min förlossningsberättelse.

Hej. Nu är hon äntligen här. Vår fina Astrid. Hon föddes klockan 08.00 den sjätte oktober. Det är så märkligt allting, att hon bara är fem dagar gammal men redan känns så självklar. Hur jag gråter när jag tänker på henne och hur mycket jag saknar henne när jag inte ser henne. Livets gåva. Nu tänkte jag berätta hur min förlossning gick till (till stor del för att arkivera så att jag själv kan ta del av den när minnet sviker).
Ni som följer min blogg vet att jag mått lite dåligt de senaste veckorna. Mycket förvärkar och dylikt. Men i söndags kände jag att de blev mer regelbundna, men inte så starka. Jag började göra mig redo för att det skulle vara dags inom ett par dagar. M
en jag var ändå ganska beredd på att bli igångsatt på torsdagen. På måndagen kunde jag börja klocka värkarna, trots att de var rätt milda. På kvällen tilltog de allt mer, men jag trodde ändå att det var lång tid kvar. Jag och Nils satt i soffan och tittade på Hannibal. Vid 22 tiden så kände jag något som rann, och sprang på toaletten. Slemproppen hade gått! Därefter gick det fort. Värkarna blev väldigt starka och kom väldigt tätt. Jag hade svårt att koncentrera mig men försöker andas mig igenom dem. Nils blev upp i varv och jag likaså. Ska vi ringa till förlossningen? Men jag har ju precis börjat få ont tänkte jag. Vi väntade en liten stund men jag kände att jag aldrig kommer att kunna sova såhär, det gjorde för ont.

Vi ringde förlossningen och berättade läget. Vi fick komma in på en kontroll. När vi kom dit vid 23 tiden så blev jag undersökt och vi lyssnade på bebisen hjärtljud. Barnmorskan som undersökte mig konstaterade att jag var öppen tre centimeter "du har jobbat på bra hemma" sa hon. Vi som trodde att vi skulle bli hemskickade fick ett rum och jag bytte om och gjorde mig i ordning. Vi fick vara själv ett tag. Jag kämpade på med värkarna och kände en sådan lycka på något vis, snart skulle vi få träffa vårt barn. Jag skulle på epidural direkt. Det tog ett tag innan läkaren kom och när han väl började arbeta så var mina värkar starka. Men jag fick ligga på sidan i sängen och kämpa de 60 minutrarna det tog för honom att lägga bedövningen, men det misslyckades, och likaså försök nummer två. Jaha tänkte jag, då gör vi detta utan smärtlindring!

Redan vid 02-03 tiden så var jag öppen sex centimeter och vid 05 så var jag fullt öppen. Jag kommer ihåg att jag tänkte att timmarna gick så himla fort. När jag var öppen 10 centimeter så fick jag kämpa med värkar i drygt tre timmar till, eftersom Astrid inte kommit ner så långt ännu. Det var riktigt kämpigt. Jag hade noll energi (hett tips: ät mycket!) Jag fick knappt i mig någonting, vilket resulterade i att jag låg och skakade vissa stunder. Krystvärkarna var starka. Jag kommer inte riktigt ihåg när de startade. Men mellan 07 och 08 kämpade jag i alla fall. Då var jag riktigt orkeslös. Strax efter sju var det skiftbyte, så då kom en barnmorska, en undersköterska och en student in i rummet. Jag stod på knä och krystade, jag kände dock inte att det hände någonting. Det kändes som om bebisen inte kom någonstans. Efter ett tag bad de mig att lägga mig på rygg. När jag skulle krysta så fick jag trycka med fötterna mot stödet, för att få mer kraft. Jag kände fortfarande att ingenting hände, men så var det förstås inte. Barnet var på god väg ut. Det här gjorde inte ont, krystvärkarna var starka, och det kändes mest obehagligt, det spände otroligt mycket i underlivet. De använde varma handdukar och bedövningsspray vilket var otroligt skönt. Personalen sa att jag måste krysta riktigt mycket nu, bebisens hjärtljud höll på att sjunka. Jag tryckte på för allt var jag hade, trots att jag inte hade någon energi kvar. Och vips så kom hon. Jag som inte trodde att det hände någonting där nere.

Jag hörde barnskrik, mitt barns skrik. Hon las upp på mitt bröst och jag pussade på henne. Hon var så himla fin. Nisse grät. Äntligen var vi föräldrar. Bara någon minut senare så bad de mig att trycka på lite så skulle de dra ut moderkakan, om den hade lossnat. Och det hade den. Barnmorskan visade hur den såg ut, berättade att bebisen hade legat där i, så häftigt! Därefter började de att trycka på och massera min mage, jag förlorade drygt en liter blod och fick ett par små bristningar. I det stora hela är jag riktigt nöjd med min förlossning. Men nästa gång vill jag gärna ha smärtlindring, men jag är jäkligt stolt att jag klarade av en nio timmar lång förlossning utan. Vi blev kvar på BB i tre nätter. Astrid gick ner drygt 300 gram första dygnet och vi blev tvungna att ge henne ersättning. Nu är det på bättringsvägen och i fredags kom vi äntligen hem. Amningen är fortfarande inte ultimat, men det blir bättre för varje dag som går.

Jag är så jävla lycklig.