Den där jävla tanken är och hälsar på igen.

Min vän S sa något så himla klokt till mig idag "det är inte kärlek man känner när man börjar ändra på den man är med" men det är ju lite så det lätt blir. Allt är så roligt och bra i början, när man inte känner varandra och allt bara är nytt och fint. Sen lär man känna varandra och allt det där försvinner, det blir något annat, andra känslor, man gör andra saker, man får se varandras dåliga sidor, man bråkar, blir arg, och allt det där. Det där jag så länge har kunnat undvika, eftersom jag rymmer så fort den där känslan äntrar skallen. Jag kanske inte är gjord för det här, det kanske är meningen att jag ska vara en ensamvarg, det jag varit så duktig på tidigare. "Det är ungefär 30 procent av jordens befolkning som klarar av att leva med någon annan" Vilken sida är jag på då? en av 30 eller en av de andra 70? Det kanske man aldrig får veta, eller så märker man det när man ligger på dödsbädden "Var det värt de?" Men då kan man ju inte förändra någonting, man kan ångra att man inte gjorde annorlunda, det är allt.

En sida av mig vill ha barn och familj, den andra vill tametusan ingenting.
Fan att det ska vara såhär.