Trasigt.

Nu springer jag igen - rymmer bort från allt som skrämmer mig. Som att bli kär till exempel, det vill man ju inte vara, det är farligt och tröttsamt samtidigt som det kan vara fint överallt. Men för mig just nu, bara tröttsamt. I alla fall om man håller på såhär som jag gör, lägger någon form av skimmer på allt, det behöver ju inte vara så, men där någonstans blir det så för mig, just DET är tröttsamt. Ibland tror jag det mesta skulle bli bra om jag hittade ett boende där jag kunde stadga mig, men jag tror inte det alltid handlar om det, jag tror det handlar om att få ätstörningar - bli lämnad - få ångest - förlora - flytta - bli vuxen. Det gångna gnager så mycket i mig, alldeles för mycket, det borde tunnas ut, gnaget,  men ibland känns det bara som att ju längre tid som går, ju mer gnager det. Förstår inte varför det ska värka så mycket, förändringar sker hela tiden, bra och dåliga. De ska inte behöva bli så stora avtryck, men på mig liksom etsar sig ångesten fast. Jag drömmer mardrömmar nästan varje dag nu, får hjärtklappning sen rinner tårarna. Jag kommer ju aldrig klara av att vara ensam, trots att det är det jag allra helst vill kunna vara, i mitt hem, det där hemmet jag fantiserat om så länge nu, det kanske bara är en mysig tanke, men när det blir på riktigt - ett helvete, som alla gånger förr. Jag vill vara den där starka människan, men jag är så himla rädd, rädd för processen: vinna - bli glad - förlora - bli ledsen. För jag tror att mitt liv kommer bli lite så, kanske borde acceptera det faktumet, allt som hänt har förändrat mig, och fan inte till det bättre. 

Fan förlåt mig själv för att jag gör såhär mot mig, varje år - varje månad - varje vecka - varje dag. Det är som att kasta sten i glashus, man går liksom sönder, and that's it.