"When you said your last goodbye I died a little bit inside. I lay in tears in my bed all night alone without you by my side"

Tittat på The fault in our stars igen. Alltså den filmen. Dör vad fin den är. Annars så sitter jag och längtar tills ikväll för då ska jag träffa Frida. Vi ska gå på bio. Som vi alltid gjorde förr. När hon bodde i Sandviken, bara en stenkast från där jag bor nu. Det var fint. När jag tänker tillbaka så var det en fin tid. Samtidigt som det var den värsta tiden i mitt liv. Han var bortrest hela tiden och jag visste att han skulle dumpa mig när han kom hem nästa gång. Hade panik nästan hela tiden i tre månaders tid. Rätt och riktigt, han avslutade oss det första han gjorde när han landade i landet. Men på nått konstigt sätt så var det en så fin tid. Den sommaren, alltså bästa sommaren någonsin. Allt är så annorlunda nu, man har blivit vuxen på något sätt. Tiden bara går och gårdagen kommer aldrig igen. 
Det är så jävla skrämmande.