Hur jag vill ha det i hallen.

stay alive.
Ibland är det som om han inte förstod. Det som gör så ont i mig. Jag ville inte det här. Fast helst önskar jag att det aldrig hänt. Men det har hänt. Och jag är mest arg över det faktum att det är jag som har ont, inte han. Som bortblåst bara, har aldrig hänt för dig. För mig har det hänt varje jävla dag.  Det värker och slår. Jag trodde aldrig att det skulle göra såhär ont, kännas såhär mycket. Jag vill bara veta när det går över, när det slutar göra ont. Det är ju meningen att sånt här ska vara fint, men så var det aldrig för oss, tanken gör att jag bara vill slå sönder saker. För jag kommer räkna dagar, det kommer ju bli så.

Varje gång vi tjafsar tänker jag på det. Varje eviga lilla bråk för mig alltid tillbaka till den dagen, när jag var i Gävle, fick se någonting som växte, som kunde bli någonting. Sen bara försvann det, så jävla enkelt, som om det vore en liten jävla skitsak. Det gör så förbaskat ont i mig. Det är ju borta nu, kommer aldrig tillbaka. Jag vet inte vad jag ska ta mig till ibland, vill inte att någonting ska gå ut över honom, men det blir ju så, helst vill jag bara hänga mig, så jag skulle slippa tänka på det här var eviga jävla dag.