hur kan något så fint bli så fel.
"Är det något speciellt som hänt, eller ville du bara komma ändå?" Allt har hänt sa jag. Jag berättade om oss, att jag blev gravid. Jag såg ett leende "och du som velat ha barn i flera år" Ja, men det är borta nu, finns inte längre. Hon slutade le. Och jag började gråta.
Jag förstår verkligen inte, hur man kan längta efter någonting man aldrig riktigt haft. Något som jag rent spontant just nu känner att jag inte vill ha. Ändå gör det ont. Det gör ont att se andra bli gravida och lyckliga.
Det har vuxit fram någon form av hat i mig, det känns som det ungefär aldrig kommer att kännas rätt. Är rädd för att det ska hända igen och bli samma sak, oönskat och komplicerat. Föra med sig tårar, ångest och tankar som skulle kunna ha ihjäl mig. Jag har liksom bestämt mig för att det kommer bli så.
Det kanske går över, efter nio månader, när det som skulle ha kommit, inte kommer.
Men just nu kommer jag titta i kalendern, varje-jävla-dag.

Kommentarer

Populära inlägg