Hur jag vill ha det i hallen.

Jag vet inte vad jag ska säga längre
Allt är tomma ord som svävar ur min mun. Det är meningslöst. Allting. Det börjar kännas som om jag lever i en spiral. Allt går bara runt. Och jag kommer inte ur. Jag borde vara lycklig nu. Men jag känner mig bara tom, tom och känslolös, så bortom allt. Jag är irriterad. På honom. På världen. På kroppen. På tiden. Jag ville nog inte det här egentligen. Men lite så är det väl med allt man är tvungen att göra. Då vill man väl ha det ännu mer. Känner ännu mer. Gråter ännu mer. Jag borde nog försöka glömma det här. Men jag börjar liksom bråka med skallen.

Allt är rätt och allt är fel, på riktigt
och jag kan inte göra ett skit
bara - försöka - överleva

vilket jävla helvete.