Någonting jag bara måste få ur mig.

Nu får det vara nog. jag måste få ur mig det där som legat som ett tryck i bröstkorgen så-himla-länge nu. jag vet inte vart jag ska börja. jag vet inte när det här började. när allt blev så fruktansvärt jobbigt. men jag tänker vara ärlig nu. för det klarnar allt mer för mig. har svårt att släppa in någon ny. vet inte om jag vill släppa in någon ny. jag har allt jag behöver. älskvärd familj och fina vänner. det-viktigaste-av-allt. hur gör man då? när man träffat någon som ligger steget före. som vill så mycket mer. hur länge kan man verkligen glida med. utan att veta om det är rätt? vill inte vara en elak människa. såra. men när ska man egentligen börja ta sig själv i första hand? när ska man börja skita i följderna och göra det som man mår som bäst utav? vågar inte riktigt. vill flytta hem igen. men vågar man det? tänk om det också blir fel. ångra sig. kanske det värsta. att aldrig bli klokare. ta rätt beslut. tänka på sig själv. jag-vet-inte-vart-jag-ska-ta-vägen-snart. och han gnager fortfarande. liksom när ska det försvinna? jag är inte riktigt hemma i mig själv än. orkar inte låtsas att jag förstår det här med kärlek längre. som en mur mellan mig och kärleken. en mur jag inte ens vet om jag vill riva. allvarligt. rädda mig någon.