Tappar bort mig själv och ramlar omkull, det är slut nu.

jag har sagt det så många gånger förr. det är sista gången nu. allt ska bli bra och alla ska bli glada. det är ju mening att det ska vara roligt. det här med att leva. men just nu är det inte roligt någonstans. det värker och gör ont. överallt. hela tiden. rymmer. tror att det ska bli bättre. gömmer mig. försöker tro att det aldrig kommer ikapp. det kommer alltid ikapp. grina i telefonen och vara ledsen men inte veta lösningen. bryta ihop. det är inte mening att det ska vara såhär. hur långt ska det behöva gå? räcker det inte snart? snälla jag blir rädd. bara ältar mest hela tiden. "jag är hellre ensam än lycklig med någon annan" när ska konceptet tyna bort egentligen? blockerar och vill inte ens försöka vara lycklig. så-jäkla-bestämd. alltså det gick verkligen sönder. hjärtat. där i april. kommer aldrig bli helt återställt. jag vet det. du vet när något inte går att laga med simpel silvertejp. då är det aningen svårare. kan du inte bara säga det? säga att det inte finns någonting kvar av oss. släng det i ansiktet på mig. skäll på mig. skaka om mig. säg att du hatar mig. att du aldrig mer vill se mig. då kanske. kanske jag kan börja leva.